Jag ger mig!

Känslan av att hålla upp händerna i luften och ropa "Jag ger mig!" drar i mig ibland. Jag har oftast svårt att ge efter för den och tillåta mig att ge upp. Nyligen insåg jag att jag mår bäst av att ge upp #blogg100, det är/var en kul idé som jag egentligen skulle vilja fullfölja men ibland är tillfället inte det rätta. Det har varit en intensiv första halva av denna termin, med många projekt och andra omständigheter som gjort att jag inte varit på topp. Då får jag lov att skala av och prioritera om. Därför fick #blogg100 stå tillbaka.

Just nu känns det lite som om det vänder eftersom en del "projekt" är på väg att avslutas:

• Alla nationella prov är genomförda, rättade och bedömda. Vi håller som bäst på att delger eleverna resultaten. Att delge resultaten är både roligt och ibland smärtsamt, det är roligt när eleverna blir glada och stolta över sina resultat och smärtsamt när de blir besvikna. Åhh om jag slapp göra dem besvikna! På något sätt gör det ont i mig och triggar mig att jag måste jobba ännu lite hårdare för att eleverna ska lyckas och att de ska känna att de lyckas.
• Jag har skrivit klart och skickat in mina texter för meriteringen och går nu bara och väntar på besked... Att gå och våndas, oroas och leva i ovisshet är nog något bland det värsta som finns. Jag hoppas ju att de tycker att jag är skicklig nog så att jag slipper bli så grymt besviken. Jag vill ju tro på vad observatören sa när vi pratade efter mina lektioner "I mina ögon är du redan en förstelärare utifrån vad jag fått se idag", men jag törs inte. Tvivlar ständigt och tycker att jag kan göra allt bättre än vad jag gör.
• Jag börjar känna mig redo att skriva min "exit-ticket" för #Digiskol. Det har varit och är en otrolig resa som har gett mig så mycket kraft och nya idéer. Så snart blir det satt på pränt det som virvlar runt i huvudet just nu.
• Vi har genomfört och avslutat en "Arbetslivsvecka" med hela årskursen, puh vad mycket schemapyssel och logistik det blev men otroligt roligt och intressant.

När det var som allra intensivast kan jag nu erkänna att det inte var långt ifrån att jag kollapsade under alla arbetsuppgifter, irritationsmoment på jobbet, familjeliv. Krav och önskningar från alla håll höll på att bli mig övermäktigt. Min "lösning" blev gå hem mitt på dagen en dag och sedan stanna hemma dagen efter och bara vila och fundera, steget därefter blev att skriva ett långt mail till chefen och få ur mig en del, lite senare blev det ett mail till. Han har inte frågat om jag vill prata om det men jag vet inte riktigt om jag vill... Det är så jobbigt... Jag har iaf haft vett nog och se till att jag ska vara helt ledig under påsklovet och även vara ledig några fler dagar och några halvdagar till under terminen. Det kan jag nog behöva tänker jag.

/AnnA