Nu är tiden på året när alla elever börjar räkna hur många skoldagar det är kvar på terminen. En del tycker att det är skönt, snart slut på året/ grundskolan och lång ledighet väntar. Andra får lätt panik i ögonen för att det är för lite tid kvar på terminen för att hinna med sina mål. Några tycker att det blir jobbigt med ett långt lov utan tryggheten de upplever att skolan ger.
Jag som lärare börjar få lite lätt panik, hur ska jag hinna med allt? Jag låg efter redan före påsk, har liksom aldrig kommit ikapp efter NP. Har dessutom nu fått ta över som ämnesansvarig eftersom min kollega gått på föräldraledighet. Hennes tjänst har inte blivit ersatt med någon ytterligare person utan min och andras tjänster har ändrats för att få ihop tiden. Så allt detta sammantaget gör att det känns som om ett stort ansvar har lagts på mina axlar och att jag får dra ett stort lass resten av terminen.
Jag fick idag äntligen tid att skriva ut min #Digiskol badge så att jag kunde sätta upp den på min pepp-vägg, där jag sätter upp bevis på att jag är bra som lärare och uppskattning jag fått från kollegor/ föräldrar/ elever. Jag väntar nu på att få komplettera med min förstelärarmeritering också. Jag inser att jag har kollegor som kan tycka att det sticker i ögonen men jag tänker inte bry mig, jag ska fortsätta vara stolt och visa att jag är det! (Sedan är det ju så att jag behöver kunna titta på väggen när jag tvivlar på mig själv och min förmåga.)
Upptäcker att jag bokat in samtal med elever-föräldrar samtidigt som jag är på ombudsträff. Lösning: Bokar om samtalstiderna.
Måndag:
Helt vanlig dag utan missöden.
Tisdag:
Två elever slår sig ner för att diskutera bedömning på ett projekt och jag inser att jag helt glömt bort det och det ringer inte ens någon klocka när de försöker friska upp mitt minne... Lösning: Jag hämtar deras bedömningar och vi går igenom tillsammans och konstaterar sedan under skratt att jag är i lika stort behov som dem av lov och ledighet.
Kommer på när jag ska gå hem att jag dubbelbokat igen. Jag har bokade redovisningar när jag lagt elev-föräldrasamtalen. Lösning: rusa till bokningslistan och skriva in nya tider innan jag åker hem.
Onsdag:
Ombudsträff på fm.
Samtal med elever och föräldrar på em. Två av eleverna säger att deras föräldrar trodde att det var på torsdag, jag förklarar att "nej, det var ganska tydligt i mailet att det är idag". Så vi har samtalet utan föräldrar. När jag senare på em läser ett mail och besvarar det för att sedan läsa svaret jag får tillbaka att vi kan diskutera det på samtalet imorgon börjar jag ana oråd och kollar upp när jag hade bokat in samtalen - torsdag... Pinsamt! Lösning: gå hem och skämmas och prata med berörda elever på torsdagen.
Torsdag:
Börjar dagen med att ha de ombokade redovisningarna... Problemet är att alla utom en elev var sexor och de kan inte redovisa för de har NP i SO... Lösning: inte löst än... Tänker att jag får skämmas offentligt i morgon.
Fredag:
Tänker att jag måste kunna avsluta veckan på topp, d.v.s. fredagen är fullbokad som den brukar vara varje fredag. Då borde inget gå fel men vem vet?
Om jag bortser från all förvirring som jag tror har sitt ursprung i stress måste jag ju ändå känna mig stolt. Först för detta:
Anna Lövgren
Bedömargruppen har nu gjort sin sammanvägda bedömning av din meritmapp.
Gratulerar!
Du har genom din argumenterande text och bifogad evidens på ett övertygande sätt visat att du, utifrån kvalifikationskraven för förstelärare,är en särskilt yrkesskicklig lärare som når mycket goda resultat med alla elever. Du är härmed Förstelärarmeriterad.
Du kommer lite senare även att få ett meriteringsbevis som intygar att du är Förstelärarmeriterad
Och sedan för detta:
Kul men läskigt på samma gång, det känns som mycket att leva upp till. Jag väntar ju fortfarande på att någon ska inse och upptäcka att jag är en bluff som inte kan något... Det är så min skruvade hjärna fungerar och så låg är min självbild. Jag tycker ju oftast inte att det jag gör är bra nog och känner mig aldrig nöjd med det jag gör. Det kan ju alltid bli bättre... Jag försöker intala mig att jag är bra och att jag gör bra saker men det är inte lätt. Jag har under det här senaste året faktiskt kunnat stanna en liten stund i känslan av det var bra. De stunderna måste bara bli fler och längre.
Min resa med #Digiskol började på Skolforum. Jag hade fått beviljat att vara där en dag och den dagen skulle jag utnyttja hade jag tänkt: jag skulle hinna botanisera bland utställare, lyssna på några väl utvalda talare. Det blir dock inte alltid som man tänkt sig och den dagen var en sådan dag jag fastnade hos det digitala skollyftet, jag skulle ju bara vara där en stund var tanken. Jag höll t.o.m. på att glömma bort lunchen så fångad blev jag både av vad som sades och av mina egna tankar och funderingar som satte igång.
Hemma på skolan igen blev jag utfrågad/ förhörd av chefen om mina upplevelser och jag började bolla en av mina idéer med honom, att genomföra ett EdCamp i miniformat under en APT. EdCamp låter som en bra form för att samtala med och lära av varandra. Det verkar som om idén håller på att bli verklighet nu, fick under senaste veckan frågan om vad jag tänker att den konkret ska handla om. Så vem vet?, snart kanske jag arrangerar en EdCamp utan att själv ha deltagit i någon. Det är väl lite så jag fungerar, jag blir intresserade av något och då kastar jag mig ut för att testa. För det mesta brukar det bli bra till slut.
I starten av #Digiskol var jag aktiv på Twitter, i grupper på Facebook och via blogghubben hittade jag andra #Digiskolare. Jag blev inspirerad och ville testa allt och göra allt, men insåg att det inte går utan jag får lov att ta lite i taget. Under den här första delen av #Digiskol testade jag ganska många olika verktyg för att lära mig och för att kunna inspirera andra och sprida mina kunskaper. Ett exempel är Videoscribe:
Mitt allra första försök som inte blev klart, det gjorde jag ju för att lära mig och för att testa hur det funkade. Lite kul är det i alla fall att min kollega på skolan blev eld och lågor och jag fick genast ha kurs med henne.
Ytterligare exempel på vad jag gjort som haft sitt ursprung och inspiration från faktiskt den första dagen på Skolforum är när vi under skolans litteraturdag i december kastade oss ut och lät eleverna göra sina första försök till podradio med hjälp av mobilerna. Uppgiften var att eleverna skulle intervjua en nobelpristagare: Intervju med Selma Lagerlöf. Tack vare att eleverna fått göra detta kunde de göra en pod av sina tal de skulle hålla för någon vecka sedan och deras lärare var sjuk.
Det är så här mitt deltagande i #Digiskol har fungerat, jag hittar inspiration och får lite stöd på vägen via främst Twitter och sedan testar jag med mina elever och visar de kollegor som är intresserade. Självklart stöttar jag, bollar idéer och kommenterar vad andra gör i det utvidgade kollegiet men främst blir det med mina kollegor på skolan. Jag har genom mitt engagemang lyckats öppna dörrarna till det utvidgade kollegiet för några av dem på skolan också. @kasoder81, @bibbiu och @CarolaHagdahl är tre som börjat twittra lite smått. Jag har lite twitterskola från och till med dem. Carola har också startat en blogg Svenska med KSEnköping, för vår svenskundervisning med mig som stöd och medskribent.
Jag ville ju också utveckla hur jag använder mig av olika digitala lösningar i vardagen för att göra den lite lättare. Jag var inne på att sätta mig in i hur script fungerar i GAFE men fick höra att man arbetar med det centralt och därför har script fått ligga lite på is, men händer det snart inget är det nästa steg för mig i min resa. Jag har också velat få till respons och utvärderingar smidigare i arbetet med eleverna vilket jag lyckats med till viss del, det är svårt att vänja om eleverna med ett nytt sätt. Jag har i alla fall lyckats få några av eleverna att dela dokument med mig så att jag kan läsa och ge respons under tiden de arbetar med sina texter i stället för att bara få slutprodukten. Jag har också börjat utvärdera det jag gör mer frekvent med hjälp av Socrative som jag fastnat för.
Jag har under #Digiskol utmanat mig själv, jag har gjort saker jag aldrig trodde jag skulle göra innan jag bestämde mig för att vara med. Trodde ju aldrig att jag skulle delta i en hangout som livesändes på Youtube t.ex. men jag gjorde det. Ett hangoutsamtal som Sara Mörtsell initierade. En erfarenhet rikare, jag som inte gillar att varken se eller höra mig själv.
Avslutningsvis kan jag säga att jag inte ångrar en sekund att jag hoppade på det digitala skollyftet eftersom jag lärt mig mycket, jag har utvecklats och jag har knutit många kontakter och trots att det blåser kring skolan och lärarna blivit peppad och mött en stor positiv kraft. Tack!
Känslan av att hålla upp händerna i luften och ropa "Jag ger mig!" drar i mig ibland. Jag har oftast svårt att ge efter för den och tillåta mig att ge upp. Nyligen insåg jag att jag mår bäst av att ge upp #blogg100, det är/var en kul idé som jag egentligen skulle vilja fullfölja men ibland är tillfället inte det rätta. Det har varit en intensiv första halva av denna termin, med många projekt och andra omständigheter som gjort att jag inte varit på topp. Då får jag lov att skala av och prioritera om. Därför fick #blogg100 stå tillbaka.
Just nu känns det lite som om det vänder eftersom en del "projekt" är på väg att avslutas:
Alla nationella prov är genomförda, rättade och bedömda. Vi håller som bäst på att delger eleverna resultaten. Att delge resultaten är både roligt och ibland smärtsamt, det är roligt när eleverna blir glada och stolta över sina resultat och smärtsamt när de blir besvikna. Åhh om jag slapp göra dem besvikna! På något sätt gör det ont i mig och triggar mig att jag måste jobba ännu lite hårdare för att eleverna ska lyckas och att de ska känna att de lyckas.
Jag har skrivit klart och skickat in mina texter för meriteringen och går nu bara och väntar på besked... Att gå och våndas, oroas och leva i ovisshet är nog något bland det värsta som finns. Jag hoppas ju att de tycker att jag är skicklig nog så att jag slipper bli så grymt besviken. Jag vill ju tro på vad observatören sa när vi pratade efter mina lektioner "I mina ögon är du redan en förstelärare utifrån vad jag fått se idag", men jag törs inte. Tvivlar ständigt och tycker att jag kan göra allt bättre än vad jag gör.
Jag börjar känna mig redo att skriva min "exit-ticket" för #Digiskol. Det har varit och är en otrolig resa som har gett mig så mycket kraft och nya idéer. Så snart blir det satt på pränt det som virvlar runt i huvudet just nu.
Vi har genomfört och avslutat en "Arbetslivsvecka" med hela årskursen, puh vad mycket schemapyssel och logistik det blev men otroligt roligt och intressant.
När det var som allra intensivast kan jag nu erkänna att det inte var långt ifrån att jag kollapsade under alla arbetsuppgifter, irritationsmoment på jobbet, familjeliv. Krav och önskningar från alla håll höll på att bli mig övermäktigt. Min "lösning" blev gå hem mitt på dagen en dag och sedan stanna hemma dagen efter och bara vila och fundera, steget därefter blev att skriva ett långt mail till chefen och få ur mig en del, lite senare blev det ett mail till. Han har inte frågat om jag vill prata om det men jag vet inte riktigt om jag vill... Det är så jobbigt... Jag har iaf haft vett nog och se till att jag ska vara helt ledig under påsklovet och även vara ledig några fler dagar och några halvdagar till under terminen. Det kan jag nog behöva tänker jag.
